tisdag 23 april 2013

Sundsvall..

..hade i år riksårsmötet för handvävare. Och jag hade turen att bli vald som ombud för vår region "sydostvävarna" :).
Jag och vävinna Mary åkte dit på torsdagen. Man märker genast att man är på rätt hotell när man i hotell-lobbyn hör kvinnor prata om skaft och trampor.

Det är roligt att träffa andra vävnördar o speciellt bloggvänner! Birgitta- med  "Utsikt från vävstugan" blev ett glatt  återseende., Och jag träffade även andra som jag träffat på bloggar. Kul.

Jag besökte en vävstuga. Sundsvalls äldsta-och den första jag träffar är en dam som är född ca 2 mil från mitt.
Här följer två bilder från deras fina vävstuga. Det var ett glatt gäng damer, med fin sammanhållning och väldigt bra organiserad. Och gott fika bjöd de på.

 För första gången delades Guldskytteln ut. Och det finns ingen mer värdig pristagare än Ulla Cyros Zetterström. Det kändes som en ära att få umgås med denna pigga dam, som fyller 100 år till sommaren. Här sitter min reskompis i samspråk med Ulla. De är bekanta sedan tidigare.
 Titta! Visst finns det hopp om vävningen även för framtiden.
Här står tre fina flickor- Veronika i rött, Hanna Lindström i mitten- vår nya ordförande, och Marina till höger. Detta kort är taget i det fina stadshuset , strax innan festmiddagens början.
Nu vidtar dagens andra göromål. bl a tvätt av lintyg som ska sys till en livkjol till en tidsresa för Madesjöskolans elever- där Kalmar Läns museum och skolan o Madesjö- Örsjö- Kristvalla hembygdsförening samarbetar.
Hörs mer en annan dag.
häslningar Monika

söndag 7 april 2013

Mammas sista matta...

...är nerklippt.

Igår skulle jag väva en liten bit till, på min matta i mammas vävstol.
Jag började på den förra sommaren, tanken var att jag skulle kunna väva när jag var hos henne.
Det blev inte så- mitt sällskap behövdes närmare och mer konkret än i vävstolen.

Nu var sista chansen. Jag tänkte att det kanske skulle kännas "avigt" eller fel att väva- men så var det inte. Jag tänkte på att det var sista gången jag vävde i "gamla köket" uppe och jag såg den fina utsikten- tänkte att jag ser den inte så många gånger till.


Men det ville sig inte. Vävstolen ville inte va med längre.
 Solv gick sönder (gamla av mattvarp) och sen dunsade handtaget på varpbommen i golvet.

Vävstolen hade också gjort sitt.

Så klippte jag ner väven.
Igår kväll knöt jag fransen på mammas sista matta. Det är nog något år sedan hon vävde den och hon skulle fyllt 90 år nu i mars.
Hon klagade ofta på att hon var dålig på att sätta ihop färger, hon ville ha tips och förslag.

Men denna sista mattan tycker jag är jättefin, så mjuk och mild i färgerna. Precis om mamma var.


Jag har döpt den till " Nu vill jag sjunga dig milda sånger" , efter boken med den vackra titeln av Linda Olsson.
Och min lilla snutt...det kan väl bli nån dyna kanske...det är mycket minnen i den i alla fall.


Många saker dyker upp, som man trott att man sett för sista gången -för länge sedan.
Tex äggakorgen.Jag tyckte mycket om att lägga ägg i den när jag var liten och jag var så försiktig.
 Nu får jag ha ägg i den och jag njuter av det.


 Kommer ni ihåg sådana här små "väskor"? med fickor i?
Den gröna var min och det blev ett kärt återseende.
Tyvärr hade åren satt spår på den, ...även på den ;).
Men jag är inte sämre än att jag kan försöka rädda kvar den lite...

Visst blev den fin?

Sådana här saker upptar min tid, och ork.
Mitt barndomshem ska tömmas.
Stunder med barnbarn och vävkompisar lättar upp.

Då kan man behöva piggas upp lite.
Och vad händer då?
Jag vinner ett pris hos Trollgarn/Eva-Lena!

Och  en dag kommer det mjukaste lenaste garn jag någonsin känt!

 Det ska bli en sjal till mig själv, givetvis! Tack goaste Eva-Lena!
Jag är såå sugen att börja, men måste göra dinosaurietröjan färdig först.

Något jag ser mycket fram emot, är att få åka till Sundsvall på Riksårsmöte.
Jag blev vald till ombud från Sydostvävarna och det blev jag jätteglad för.
Då får man träffa vävbekanta och få se och höra och få inspiration,
plus besöka en stad jag aldrig varit i.

Jag lovar att visa bilder. Jag ska va flitig med kameran.

Nu väntar jag ivrigt på vår och när den kommit ordentligt- kan tiden stanna upp ett tag -tycker
Monika