Som älgjakten är för jägare...

..lika viktig är Vävdagarna i Glimåkra för oss vävare här nere i södra Sverige.

Nån av de tre dagarna samlar vi bilen full o styr kosan söderut.
Väl framme tar vi en bakluckefika, innan vi kämpar backen upp till Folkets Hus, förväntansfulla och med lite slantar i börsen..;) För än har det inte hänt, att vi åkt tomhänta hem.

Som vanligt får man ett stort ha-begär när man ser alla garner. Inspirationen hälls över en i stora doser- både där och senare i Vävstolsmuseét och i Glimåkra vävstuga.

Här kommer lite smakprov.

Något som också förgyller en sådan dag, är att träffa vävinnor som man inte träffar så ofta- men har stort utbyte av.
Tex Eva-Lena och Anna-Klara från Västervik. Tur att internet finns ;).

Som sista anhalt på hemvägen brukar vi titta in till vävstugan i Tingsryd. Denna gången var det låst men vi hörde slagbommarna slå- men inte hörde dom våra knackningar...
Men vi hade turen att en medlem i vävföreningen just åkte förbi i sin bil- hon släppte in oss och följde med själv och berättade och visade.

En extra rolig grej var att hon visste var Nybro låg..det visade sig att hon bott där som barn.

När jag frågade var hon bott i Nybro, sa hon att det egentligen var i en liten by utanför Nybro som hette..som min by!!!!
Hon hade bott i grannhuset- där hennes mor varit hushållerska några år. Snacka om att vi blev överraskade. Jag fick hälsningar med till hela byn och till grannarna speciellt så klart.
Ibland är världen liten.

Fler bilder kommer en annan gång.

Tack mina vävinnor/medresenärer för trevligt sällskap denna avkopplande välbehövliga dag.:)..

Monika

Så går den dagen från vårt liv...

...och kommer icke mer.
Och dagarna går...

Det finns praktiska saker att göra, och det passar mig bra.
 Jag hjälper mamma. Bra för oss båda.

Det går rätt bra för mamma.
 Är det så att de gamla är så vana och "luttrade" att de tar det sansat?
Men det är individuellt så klart.

Precis som med mig och min syster.
Vi tar det vi klarar. Jag tar det hon inte klarar, så gör hon annat.

Min dotter lärde mig ett citat en gång- som kom från en fin liten berättelse..

"This too shall paste."  Och det gör det.

Så vill jag oxå Tacka för Snälla Varma  kommentarer!
Tänk, där sitter Ni, Snälla människor, och de flesta har jag inte ens träffat, och skriver värmande och uppmuntrande ord. Det värmer.
 Tack. :)

                   .....................................................................................

I alla fall har maken och jag äntligen kommit iväg till stugan för att plocka hem vetemjöl och socker och lakan....mm.mm.
Och vi hade tur med vädret. Sol och skönt ute. Inne i stugan var det svalare. Inte trodde jag att vi skulle sitta ute och äta middag den 21 okt, men så blev det.

Jag klippte ner i vävstolen, så fick jag i alla fall hem en liten duk och en handduk att fålla.

 Nu får vävstolen vänta till våren, innan jag sätter mig och dunkar vidare.
Jag ser att kortet blev lite suddigt...inte att göra åt.

 Likaså tog jag hem banden jag vävt i bandvävstolen.

Vi har många ekar vid vår sommarstuga, eller höststuga som ett barnbarn sa- "för det är ju höst nu" :).
Mycket löv blir det- men så vackert, både nu och till våren och sommaren.
 Inte för inte heter stället Ekbacken.

På torsdag ska jag följa med vävinnorna till Glimåkra.
 Det ska bli roligt. Och aldrig har det väl hänt att jag kommit hem tomhänt...och det räknar jag inte med detta året heller ;)


Är det någon mer som ska dit?
Vi kanske ses?

Hälsningar Monika.

En ny tid.

Nu har jag gått in i en ny tid.
Jag har ingen pappa längre, inte i livet.

Jag behöver inte sitta på sjukhusstolar längre.

Jag är med mamma.
Vi tänder ljus och pratar minnen.
Tänker på fina verser,
Plockar med ditten och datten, ibland med en tanke bakom....ibland utan..

Allt har sin tid, och det får ta sin tid.

Hälsningar Monika

När omvärlden står nästan stilla....

....eller i alla fall inte berör.

När det händer för mycket omkring en, eller rättare sagt, när Fel saker händer, även om man är lite förberedd, då kan stora saker hända i världen -men man märker det inte.
Man har nog med sin egen bubbla, sin egen värld.

Så är det nu.
Vävstolarna får vänta.
Det finns inte energi nog för att åka dit, och inte timmar heller.

Händerna klarar att sticka, utan att huvudet behöver anstränga sig, - så stickar gör jag.
Sitter på en sjukhusstol och stickar medan timmarna går.
Fingrarna domnar och somnar- då får de vila lite, sen stickar jag igen.

Så är det nu.
Det kan ändra sig.

Jag hör av mig igen.
Hälsningar Monika