Nu är också en sån tid.

En svår tid.

I måndags gick min mamma bort, i min famn.

På fyra månader har jag mist bägge mina föräldrar.
Jag vet att det är vanligt, efter ett långt lyckligt liv tillsammans, att den andre ganska snart följer efter den förste som går bort.

Jag är glad att jag var hos henne, hon var trygg och hade ingen smärta.

Jag har haft lyckan att ha dom länge. Men sorgen är ändå svår.
Det blev så tomt, på den sidan mig....
Men jag har min syster.
Jag har den familj jag skapat själv - make, barn och barnbarn-en ofantligt stor tröst.
 Det är inte synd om mig.

Men något fattas mig- som alltid funnits.

Monika.

Det blir vävning i nästa inlägg.