lördag 19 januari 2013

Ett steg fram och två steg bakåt...

Ja, så blev det i torsdagskväll för mig.  :7

Jag hade ju mönstersolvat halsduken.
20 drag. 3 rakt igenomsolvningar. 6 tr i stygn.
Solven satt redan på sina 20 skaft sedan förra väven- så jag behövde bara ta av de som fanns......

...kan man tycka.
Men lik förbaskat hoppade jag över skaft 2 i första omgången.
Detta såg jag på tisdagen just innan jag skulle åka hem.
Tänkte: att det tar jag itu med på torsdag.

Och det gjorde jag.
Mina kompisar frågade om de skulle hjälpa till- men jag var ju rätt "hörk" (envis, stursk) o ville själv reda ut mina egna fel- så jag avböjde.

Jag öppnade upp draglinorna till mönsterskaften- tog först av överblivna solv , sedan tog jag solvade stygn o flyttade över till andra käppar o höll på handled etc...alla solven skulle ju bara flyttas bakåt ETT steg....
 Sen sätter jag mig inni vävstolen o ska flytta om... det är där eländet börjar...

Sättet jag satt de solvade stygnen på- jag tyckte det var lite rim och reson i det hela medan jag stod bakom vävstolen... blev ju nu helt avigt...( Och det blir lätt för mycket för mitt arma huvud).

Jag flyttade, höll dom hängande över handleden o flyttade igen, käppar rasade... o mer och mer snurrigt blev det.

Till slut satt jag bara o skrattade åt eländet.

Då var det bara att krypa till korset och ropa: Vilka var det som vill hjälpa mig?

Det är ju bra, när man kan glädja sin omgivning:).

Med två händer till och ett extra huvud redde vi ut det till slut.
Några trådar åkte ur sina solv och de fick jag solva om.

Kan man få vissa klarheter efter en sådan här fadäs?
Ja, kanske.

1. Det hade varit bättre att bottensolva innan jag började rätta till det.
2.Det kan....kan.... ha gått fortare att solva om ifrån felet....fast inte så roligt....man vill ju se om man  kan reda ut...
3. Man skulle kunna kröka på ryggen och ta emot hjälp tidigare...även om det bär emot....
4. Det går allra fortast om man inte gör fel alls.....fast då hade ju  dom andra fått ett eller två skratt      mindre förstås...

Jag hann i alla fall  börja bottensolva lite, innan det var dags för hemfärd, men så mycket framåt gick det inte ....  men det var ändå en trevlig kväll.

Kortet idag får bli på den fina bra grejen, snälla maken gjort åt mig.
Det är en grej - 2 st så klart....som håller skälspröten i lagom höjd, och så långt fram jag vill-när jag ska solva.


Så istället för att flytta hela paketet med skaft och solv, till bakre ändan av vävstolen, drar jag fram skälspröten ( i hållarna) mot solven istället. Mycket enklare.
Tyvärr kan jag inte briljera med att det är min egen idé.

Mätt och belåten är jag denna lördagskväll, då vi varit hos trevliga grannen och blivit bjudna på grå kroppkakor :). Mums.

See you later ....
hälsar Monika


5 kommentarer:

  1. Åh vad jag känner igen mig!
    Kan själv!
    Men det slutar oftast med att man får krypa till korset och skämmas lite, men det får man bjuda på!
    Lycka till i fortsättningen!

    Kram Sanna

    SvaraRadera
  2. Vilken tur du hade att det fanns extra händer som kunde hjälpa till. Det går alltid bättre om man hjälps åt.
    Ser fram mot att få se när du börjat väva på halsduken.
    Kram Birgitta

    SvaraRadera
  3. Aj du så det kan gå,,,,,
    "Skälhållarna" lärde jag mig på VäV XX i Norrköping för många år sen men först nu har jag börjat använda mig av hjälpmedlet när jag fått en Glimåkra som jag inte tar mig in i så lätt.
    Kanske var jag smidigare förr men nu är mina skälhållare guld värda.
    Vi ses Eva-Lena

    SvaraRadera
  4. Det där var vävning på en lite för hög nivå för mig. Tror jag begrep hälften. ;-) Det ska bli spännande att se hur arbetet fortskrider.

    Men så kul att möta ordet hörk! Det måste ju vara samma ord som jag vuxit upp med i uttrycket "att inte känna sig riktigt hörker" som betyder ungefär att inte känna sig riktigt kry. Ett uttryck som ingen utanför familjen förstod under min uppväxt. Föräldrarna "emigrerade" från Småland till Östergötland när de gifte sig. Det fanns många ord och uttryck som omgivningen inte förstod.

    Och så avslutar du med att skriva om kroppkakor! Det vattnas bokstavligen i munnen på mig.

    SvaraRadera
  5. Det där har man gjort flera gånger.

    I mitten av strulet brukar jag stanna upp och fundera varför jag inte "bara" började om, det skulle gå fortare att börja om från början. Men då har man kommit så långt att man inte vill börja om.
    Men efter strulet brukar det ordna sig till det bästa.

    Det ska bli kul att se hur det blir när du har börjat väva.

    SvaraRadera