onsdag 13 februari 2013

Nu är också en sån tid.

En svår tid.

I måndags gick min mamma bort, i min famn.

På fyra månader har jag mist bägge mina föräldrar.
Jag vet att det är vanligt, efter ett långt lyckligt liv tillsammans, att den andre ganska snart följer efter den förste som går bort.

Jag är glad att jag var hos henne, hon var trygg och hade ingen smärta.

Jag har haft lyckan att ha dom länge. Men sorgen är ändå svår.
Det blev så tomt, på den sidan mig....
Men jag har min syster.
Jag har den familj jag skapat själv - make, barn och barnbarn-en ofantligt stor tröst.
 Det är inte synd om mig.

Men något fattas mig- som alltid funnits.

Monika.

Det blir vävning i nästa inlägg.

11 kommentarer:

  1. Stor Kram till dig. Förstår att saknaden är stor.

    SvaraRadera
  2. Kramar !!
    Din mor hade det tryggt med dig vid sin sida.
    Tänker på dig.

    SvaraRadera
  3. Jag förstår hur det känns att förlora någon som står en nära. Mina båda yngsta systrar f-57,f-62 gick bort pga sjukdom med 3 veckors mellanrum för 2 år sedan och saknaden är stor än idag.

    Sänder en kram till dig

    SvaraRadera
  4. Man är aldrig förberedd, men man vänjer dig. Jag har för mig att jag sagt det förr men jag säger det inge, det finns en bok som heter En levande och en död, av Margareta Ekström. Den är mycket bra i en sån här situation.

    SvaraRadera
  5. Sänder en kram till dig.Förstår att det är jobbigt, förlorade själv ett barnbarn i en olycka för tre år sedan

    SvaraRadera
  6. Kram till dig! Låt sorgen få ta tid men minns också det positiva.
    Gunilla

    SvaraRadera
  7. Monika,
    Jag tror aldrig man är förberedd, även om man förstår vartåt det barkar. Tänker att det måste varit bra både för din mamma och dig själv att du kunde finnas där på slutet. Hoppas att du har personer i din egna familj som tar hand om dig.
    Styrketankar från Irene

    SvaraRadera
  8. Monika,
    jag beklagar sorgen!
    Kram
    maliz

    SvaraRadera
  9. Jag förstår att det känns svårt och tomt. Tänker på dig.

    Katarina

    SvaraRadera
  10. Marianne > skogsfe15 februari 2013 kl. 21:15

    Kära Monika,

    tänker på dig. Det tar tid...

    Kram

    Marianne

    SvaraRadera
  11. Nu ska det bara få ta tid.
    Sorgen ska ha sin tid.
    Saknaden ska ha sin tid.
    Trösten ska ha sin tid.
    Kvar finns minnen från ett liv tillsammans, de finns alltid kvar och i dem kan man vila.
    Kram Sanna

    SvaraRadera